När Veronica stod inför gymnasievalet så hade hon egentligen sin framtid klar för sig. Hon skulle bli författare. Språket har alltid funnits nära henne och valet av gymnasieprogram var därmed ganska lätt. Det humanistiska programmet hade allt hon önskade sig i möjligheten att läsa många språk. Däremot så var inte valet av Rudbeckianska gymnasiet lika självklart. Visst, hon hade hört bra om skolan, men hade egentligen kunnat läsa programmet där möjligheten fanns. Men så här i efterhand så kunde hon inte önskat sig något bättre.

- Jag kände ingen person alls när jag började, men lärarna tog hand om mig från första dagen och fick oss att känna oss som hemma. Vi hann under gymnasietiden bli som en stor familj.

En betydande anledning till detta är enligt Veronica den tajta sammanhållning som uppstår, då programmet i sig är relativt litet, vilket också skapar en familjär känsla bland elever och lärare. Men även i det lilla sammanhanget finns det enligt Veronica en stor möjlighet att bredda sig och söka fler kontakter om man så önskar.

- En av de största rekommendationerna jag skulle ge framtida gymnasieelever som funderar på Humanistiska programmet på Rudbeck, förutom att få studera i ett litet sammanhang, är snarare det motsatta. Vill man engagera sig i olika former av elevaktiviteter så finns det ett stort utbud att välja på och det finns garanterat något för alla.

När studenten närmade sig så blev det för Veronica och hennes medstudenter tydligt vad klassen hade betytt. Sista månaden blev på ett sätt sorglig, men inte på det sorgliga sättet. Snarare var det övervägande glädjetårar över att få varit med om så mycket.

- Det var bara glädje i grunden. Men de flesta slogs nog av tanken att alla snart skulle försvinna åt alla håll. Men det är ju en del av livet och för min del så handlade det om att plugga vidare.

För det var det inget snack om. Även om författardrömmen hade blivit stärkt efter gymnasiestudierna, så var målet att ta en universitetsexamen. Valet stod mellan juristprogrammet och psykologprogrammet, där det var det senare som gick vinnande ur kampen. Veronica flyttade till Umeå och insåg snabbt att hon hade stor nytta av sin tid på gymnasiet. Inte bara hade humanistiska programmet tillsammans med en valbar kurs i matematik gett henne behörighet till psykologstudierna. Det visade sig att speciellt ett språk, som för de flesta människor inte är nödvändigt, för Veronicas del gav en direkt fördel i sina studier.

- Jag läste engelska, franska, tyska och latin. Just latinet fick jag direkt användning av då vi skulle lära oss medicinska begrepp. Där hade jag ett rejält försprång.

Knappt hade studierna börjat innan världen drabbades av covid, vilket gav första halvan av studierna en speciell karaktär. Men livet kunde så småningom återgå och skollivet för Veronica kunde bli mer traditionellt.

- En vanlig skoldag så börjar vi nästan aldrig innan klockan nio. Sedan är det oftast tre timmar föreläsning på förmiddagen, lunch på campus och sedan avslutar vi eftermiddagen med egna studier.

Valet av program på universitetet har från dag ett känts rätt, framför allt då kunskapen som lärs ut är något som har stor betydelse inte bara i skolbänken och för framtida yrkeslivet – utan även i det vardagliga livet.

- Min favoritkunskap är att jag har lärt mig vad stress gör med kroppen och hur man kan få återhämtning på bästa sätt. För mig är det nu allmän kunskap, men jag slås dagligen över hur andra människor runt omkring mig inte har samma självklara kunskap.

Veronica är nu inne på sin sista termin på sina studier och hon ser fram emot att kunna ta ut sin psykologexamen. Författardrömmen har hon inte släppt, men tills den slår in så ser hon fram emot att få börja hjälpa människor i sin profession. Veronica är mitt uppe i att förverkliga sin livsresa. En resa som för många människor i över 400 år har startat på just Rudbeckianska gymnaiset.