Tidigare elever berättar

För Sarah är en arbetsdag aldrig den andra lik. Hon håller på med sin specialisttjänstgöring som läkare inom obstetrik och gynekologi på Karolinska universitetssjukhuset. Även om det så klart finns rutiner att förhålla sig till som exempelvis att gå igenom jourrapporter från nattpersonalen, så är oftast mycket av det som händer under en arbetsdag en överraskning. Just ovissheten och spänningen som finns i det gör att Sarah känner att hon valt helt rätt i livet.

- Ibland när jag startar mitt skift så kan jag få besked om att jag ska göra ett kejsarsnitt direkt. Mitt arbete står aldrig stilla, vilket är tur det. Jag ska ju göra det här i 40 år till.

För Sarah började resan mot läkaryrket på Rudbeckianska gymnasiet. Det naturvetenskapliga programmet finns på många skolor, men valet av skola har aldrig ångrats. Tvärtom så är den tiden ett av Sarah bästa minnen hittills i livet. Engagerade lärare, en bra organisation och ett rikt föreningsliv utanför studierna är något som Sarah lyfter fram som avgörande faktorer för varför hon trivdes så bra. Sarah upplever att en del kan skrämmas av skolans storlek. Men det är inget som hon anser ska avskräcka någon. Tvärtom så skapar det unika möjligheter.

- Jag är så tacksam för min tid på Rudbeck. Det var tre fantastiska år med ett extremt roligt socialt liv. Det fanns en sådan härlig gemenskap och möjligheter att utvecklas. Mitt engagemang i Skol IF (idrottsföreningen) har gett mig unika ledarskapserfarenheter jag inte kunnat få någon annanstans.

Vägen mot universitetsstudierna har alltid varit rak, däremot har inte alltid universitetsstudierna varit utan problem. Men Sarah menar att en viktig detalj från hennes gymnasietid gav henne extra bra förutsättningar jämfört med hennes läkarstudentkompisar.

- Jag fick med mig god kunskap i studieteknik, men fick också utmanas av ett tempo som gjorde mig väl rustad för vidare studier. Jag hade flera vänner på läkarprogrammet som hamnade i chocktillstånd över det väldigt höga tempot. Men jag som hade gått på Rudbeck hade en väldigt bra grund som gjorde att jag kände mig mycket väl förberedd.

Sarah valde att flytta till Uppsala för sina universitetsstudier och ångrade inte sitt val. Hon beskriver att hon kände samma familjära känsla i studentstaden Uppsala som hon gjorde på Rudbeckianska gymnasiet. Närheten till hemstaden Västerås var så klart också ett plus som vägde över till Uppsalas favör. Studierna till läkare är tuffa medger Sarah, men menar att allting har visat sig vara värt det. Förutom det oförutsägbara i yrket, så är det framför allt en sak som gör att Sarah ser sig själv stanna i det livet ut.

- Det bästa med mitt arbete är alla de patienter jag får möta och att få vara en del av deras livs bästa - och ibland värsta - upplevelser. Det är en sådan ynnest att dagligen få komma människor så nära in på livet.

För de som funderar på att gå i Sarahs fotspår så är det just möjligheterna att få chansen att prova på att engagera sig i en skolförening som hon lyfter fram som något man inte får missa. Bra lärare, en topputbildning och stabil organisation kommer alla elever få på Rudbeckianska gymnasiet. Däremot är det egna engagemanget något som lätt kan gå förlorat om man inte själv tar det steget.

- Gymnasietiden på Rudbeck är en tid som aldrig kommer tillbaka och jag är så glad att jag passade på att prova på andra aktiviteter vid sidan av mina studier. Det är jag evigt tacksam för nu. Varje gång jag är i Västerås och går förbi skolan så fylls jag av många fina minnen och en härlig känsla.

Gymnasietiden ligger Sarah varmt om hjärtat och arbetet med att hjälpa nya hjärtan komma till världen fortsätter. Sarah är mitt uppe i att förverkliga sin livsresa. En resa som för många människor i över 400 år har startat på just Rudbeckianska gymnasiet.

När Veronica stod inför gymnasievalet så hade hon egentligen sin framtid klar för sig. Hon skulle bli författare. Språket har alltid funnits nära henne och valet av gymnasieprogram var därmed ganska lätt. Det humanistiska programmet hade allt hon önskade sig i möjligheten att läsa många språk. Däremot så var inte valet av Rudbeckianska gymnasiet lika självklart. Visst, hon hade hört bra om skolan, men hade egentligen kunnat läsa programmet där möjligheten fanns. Men så här i efterhand så kunde hon inte önskat sig något bättre.

- Jag kände ingen person alls när jag började, men lärarna tog hand om mig från första dagen och fick oss att känna oss som hemma. Vi hann under gymnasietiden bli som en stor familj.

En betydande anledning till detta är enligt Veronica den tajta sammanhållning som uppstår, då programmet i sig är relativt litet, vilket också skapar en familjär känsla bland elever och lärare. Men även i det lilla sammanhanget finns det enligt Veronica en stor möjlighet att bredda sig och söka fler kontakter om man så önskar.

- En av de största rekommendationerna jag skulle ge framtida gymnasieelever som funderar på Humanistiska programmet på Rudbeck, förutom att få studera i ett litet sammanhang, är snarare det motsatta. Vill man engagera sig i olika former av elevaktiviteter så finns det ett stort utbud att välja på och det finns garanterat något för alla.

När studenten närmade sig så blev det för Veronica och hennes medstudenter tydligt vad klassen hade betytt. Sista månaden blev på ett sätt sorglig, men inte på det sorgliga sättet. Snarare var det övervägande glädjetårar över att få varit med om så mycket.

- Det var bara glädje i grunden. Men de flesta slogs nog av tanken att alla snart skulle försvinna åt alla håll. Men det är ju en del av livet och för min del så handlade det om att plugga vidare.

För det var det inget snack om. Även om författardrömmen hade blivit stärkt efter gymnasiestudierna, så var målet att ta en universitetsexamen. Valet stod mellan juristprogrammet och psykologprogrammet, där det var det senare som gick vinnande ur kampen. Veronica flyttade till Umeå och insåg snabbt att hon hade stor nytta av sin tid på gymnasiet. Inte bara hade humanistiska programmet tillsammans med en valbar kurs i matematik gett henne behörighet till psykologstudierna. Det visade sig att speciellt ett språk, som för de flesta människor inte är nödvändigt, för Veronicas del gav en direkt fördel i sina studier.

- Jag läste engelska, franska, tyska och latin. Just latinet fick jag direkt användning av då vi skulle lära oss medicinska begrepp. Där hade jag ett rejält försprång.

Knappt hade studierna börjat innan världen drabbades av covid, vilket gav första halvan av studierna en speciell karaktär. Men livet kunde så småningom återgå och skollivet för Veronica kunde bli mer traditionellt.

- En vanlig skoldag så börjar vi nästan aldrig innan klockan nio. Sedan är det oftast tre timmar föreläsning på förmiddagen, lunch på campus och sedan avslutar vi eftermiddagen med egna studier.

Valet av program på universitetet har från dag ett känts rätt, framför allt då kunskapen som lärs ut är något som har stor betydelse inte bara i skolbänken och för framtida yrkeslivet – utan även i det vardagliga livet.

- Min favoritkunskap är att jag har lärt mig vad stress gör med kroppen och hur man kan få återhämtning på bästa sätt. För mig är det nu allmän kunskap, men jag slås dagligen över hur andra människor runt omkring mig inte har samma självklara kunskap.

Veronica är nu inne på sin sista termin på sina studier och hon ser fram emot att kunna ta ut sin psykologexamen. Författardrömmen har hon inte släppt, men tills den slår in så ser hon fram emot att få börja hjälpa människor i sin profession. Veronica är mitt uppe i att förverkliga sin livsresa. En resa som för många människor i över 400 år har startat på just Rudbeckianska gymnaiset.

När Emma skulle göra sitt gymnasieval så var hon till stora delar säker på åt vilket håll det skulle luta. Med föräldrar som inspiration och som båda hade ingenjörsbakgrund så stod det mellan två program. Att valet föll på teknikprogrammet hade däremot mer med hennes specialintresse att göra. Eller snarare bristen för ett speciellt ämne.

- Jag valde mellan teknik och natur, men jag har aldrig tyckt att biologi är så roligt så då fick det bli teknik.

Med en stor kärlek till matematik och fysik blev valet av program en succé. Emma blev också överraskad av en sak som gjorde att hon definitivt inte ångrade sitt gymnasieval.

- Det som slog mig var att teknikprogrammet är en blandning. Det är inte ett renodlat praktiskt program och visst är det ett väldigt teoretiskt program. Men det finns väldigt mycket praktiska tillämpningar som gör att det inte känns så teoretiskt.

Emma berättar hur programmet har gett henne många möjligheter till både teorier och praktik. Lektioner blandas med laborationer och praktiska tillämpningar. Framför allt var det programmeringen som fastnade och som har kommit att bli en stor del av hennes yrkesliv.

- Jag märkte att programmeringen gav mig någonting som jag behöver. Det är viktigt för mig att kunna få något tillbaka. När jag programmerar en webbsida så får jag direkt feedback på hur det ser ut. Det blir synligt och inte bara abstrakt.

Emma tog studenten 2015 och har bara bra saker att säga om sin utbildning. Hon upplevde att lärarna hon haft var engagerade på ett sätt som behövs. Det var lärare som gjorde jobbiga saker roliga och som hjälpte henne ta sig igenom utbildningen. När hon sedan stod inför valet som många 19-åringar står inför, den ständiga frågan om vad man ska göra med sitt liv, så var det inte ett självklart val. Även om så klart vissa saker var självklara.

- Jag visste inte riktigt vad jag ville läsa. Men jag kände starkt för matematik, fysik och för programmering. Jag är också från Västerås så jag började titta på vad jag kunde läsa på MDH (nuvarande MDU).

Emma började sina första universitetsår lite trevande och läste några enstaka individuella kurser och fick i samma veva prova på något som kallades för Tekniksprånget som gav möjligheten att prova på jobbet som ingenjör. Det kändes rätt och Emma hoppade sedan på en utbildning som civilingenjör i robotteknik. Utbildningen gav en bred kunskap och samtidigt specialistkunskaper i programmering, AI, elektronik och mekanik. Områden som idag verkligen kan ses som framtidsområden. Men det var inte enbart framtidsutsikterna som lockade för Emma i valet av utbildning.

- Robotar är något som rör på sig. Det ger programmeraren direkt återkoppling och för mig är det väldigt viktigt att inte bara sitta framför en datorskärm.

Utbildningen klarades av och gav Emma en bra grund för framtida arbetsliv. Det tog henne till hennes nuvarande arbete där hon har sin bas hos ett Västeråsbaserat företag, men där hon för tillfället arbetar som konsult åt ett företag i Örnsköldsvik. Företaget tillverkar stridsfordon och Emma roll är att skapa grafiska interface åt dessa fordon. Förutom arbetet att programmera fram dessa system så allt fungerar rent praktiskt ingår även att skapa system som fungerar bra visuellt och som är snyggt och behagligt för ögonen. Arbetet kombinerar mycket av det som Emma tycker är roligt och det är framför allt en sak som ger henne lite extra glädje att komma till jobbet varje dag.

- När man får lösa ett problem som man slitit med ett tag, gärna att problemet har varit svårt och man har fått jobba för det. Då är det roligt att arbeta.

En annan sak som ger glädje är att få lösa dessa problem tillsammans med sina kollegor. Arbetet som programmerare är så klart till viss del ett ensamarbete, men lika mycket ett socialt och kollektivt arbete. Tillsammans med sitt team så arbetar man mot samma målbild och ganska ofta så har man diskussioner om hur man ska gå vidare mot nya framtida mål. För Emmas del så har arbetslivet bara börjat och arbetet med att utveckla morgondagens system går vidare. En livsresa som för henne och många andra har startat på teknikprogrammet.